Mer om Miss Ellie RNF 1560

Miss Ellie RNF 1560 "Missan" (f.1983 e.Burma Wilton RNF 59 u.Glory RNF 2394) var mitt första avelssto. Det finns hur mycket som helst att skriva om henne, jag skall försöka begränsa mig, men det blir svårt - jag hade henne i 18 år och hon har betytt oerhört mycket för min avel, och dessutom var hon en oerhört speciell ponny.

Jag köpte Missan 1990, det var Börje Petterson på Fredriksbergs stuteri som tipsade mig om henne. Han sa ärligt "jag vet ett jättebra sto som är till salu, men jag vill inte ha henne - hon är för liten och har för ointressant härstamning". Jag kollade stammen, tyckte den var bra i mina ögon, hon hade belönats med 40 p som fyraåring och 42p som sexåring, hon hade en helsyster med placeringar i msvB hoppning - klart det var värt att åka och titta på henne! Jodå, hon var liten, hon var sur, och det var inte precis någon positiv upplevelse att provrida henne. Jag satt i en 18" dressyrsadel som hela tiden gled fram, jag var tvungen att hoppa av och sadla om flera gånger, och varje gång jag drog sadelgjorden så bet hon efter mig. Inte var hon speciellt billig heller. Men, av någon anledning blev det köp i alla fall - och det var inget jag har behövt ångra.

Innan jag köpte henne hade hon haft ett föl efter en arabhingst och hon hade fått ett dödfött föl efter Smedhults Cavat. Hos mig fick hon ytterligare tio föl, och hon blev senare ELIT-premierad. 1994 fick hon dottern Elmia, diplomsto, ELIT-premierad och mor till fem godkända hingstar. Jag har fortfarande kvar Elmia som snart är 27 år. Hållbarhet och hög ålder var något hon nedärvde till sina avkommor, av hennes första sex föl hos mig, födda mellan 1991 - 1998 lever fem, den sjätte bröt benet som treåring. Missan själv blev 25 år. Hon fick sin sista avkomma som 22-åring 2005, han fick namnet Easy Action och har bland annat startat SM i hoppning. Tittar man på gamla foton så hade Missan en utmärkt teknik över hinder, något hon verkar nedärvt till sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv.

Missan var verkligen ett egensinnigt sto, min äldste son kallade henne Draken och påstod att hon var köttätare. Ridbarheten var det väl si och så med, hon hade två lägen - full fart framåt eller så stod hon stilla/gick baklänges. Ju fortare man vågade rida på henne, ju bättre gick det, då hoppade hon allt. Hon tävlade i hoppning och terräng med flera barn, det gick att sätta upp vem som helst på henne - det hände att hon fick hoppa in som reserv när det saknades någon ponny i lagklasserna i div. II. Oftast hade barnet knappt provridit henne innan, och ofta lämnade vi en oavvand fölunge hemma, på den tiden fick man tävla med ponnyerna bara fölungen var över fyra månader - men det gick bra ändå. Fälttävlan var däremot inget att ge sig på då dressyrmomentet inte var "hennes grej". Tror ärligt talat att hon bara startade i dressyr en gång, en LC:1 hos hemmaklubben. Det blev bara 5:or och 6:or i protokollet och jag tror hon kom näst sist. Ponnyn som kom sist hoppade ut från banan vill jag minnas.

Jag tävlade henne själv några gånger i hoppning, bland annat i motsvarande New Forestmästerskapen, dock utan några framskjutande placeringar. Hon var kul att rida, och de första åren jag hade henne så red jag henne regelbundet. Jag red till och med som master vid en Hubertusjakt en gång, hon pinnade på som sjutton, men mitt i ritten fick vi stanna då ett barn inte klarade av sin ponny. Vi bytte häst, Missan fortsatte lika okomplicerat med barnet (som förstås aldrig suttit på henne tidigare), medan jag fick mig en redig tur på ponnyn som barnet hade ridit. Nu blir det riktiga nostalgitrippar här, men jag minns att ponnyn var fruktansvärd att rida, bara knäppte av i nacken, nosen mot bogen och sen bara sprang han, det är omöjligt att han såg något framåt. Vid upploppet släppte jag bara tyglarna och tänkte att "antingen kommer vi först, eller så dör vi". Vi kom först bland av både ponnyer och stora hästar och jag har aldrig varit så rädd när jag ridit som just den gången. Missan skötte sig till 100% förstås, bara ingen red upp i rumpan på henne. Det krävdes att man hade en stor röd rosett i svansen på henne så att folk och fä höll sig undan från hennes bakhovar.

Vi fick många år tillsammans och minnena är många, det finns mycket mer att berätta om henne och jag tror även jag har flera personer på min vänlista som kan berätta om sina erfarenheter med Missan. Många minns henne säkert från utställningsringarna på 1990-talet, jag vet inte hur många gånger jag visade henne på utställning. Oftast vann hon klassen och det blev många guldplaketter med hem, hon belönades med som mest 43p, tror det var på milleniumutställningen på ELMIA som vi hade blivit inbjudna till. Jag minns att jag visade henne i avkommeklass en gång, hon fick 40,2 i medel på fyra eller om det var fem avkommor - guld förstås.

Idag har jag kvar femton ättlingar till henne, dottern Elmia och barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn - så hennes blod lär leva kvar i min avel långt in i framtiden.